Välkommen hem!

När jag var på väg hem ringde jag Osmin o kollade om han var på väg på jobbet än. Han skulle börja två timmar tidigare, klockan fem, ist för sju. Han skulle åka vid fyra o sa att han skulle snart gå då jag precis steg på bussen. Jag tänkte att jag åker till stationen o hoppas att jag hinner dit före honom. Jag sa inget till honom, bara att han skulle ringa en signal när han var nära stationen. Jag tänkte att jag aldrig skulle hinna. Trafiken hade kommit igång. När jag kom dit hade han fortfarande inte ringt mig, då blev jag nästan ledsen att han glömt. Stackars Angela! Jag ringde honom o kom inte direkt till telefonsvar som jag skulle om han var på tåget. Han sa att han var på hållplatsen vi brukar kliva av på. Sen fråga han vart jag var, o jag var ju o vänta på honom på tunnelbanestationen. Åh, så romantiska vi försöker vara. Överraskar varandra så där. Så det blev att snabbt mötas upp på mitten för att få så mycket tid tillsammas som möjligt för att sedan pussas som galningar utan för stationen där han lämnade mig. En liten tår kom o en massa ont i magen.

Det var det absolut värsta känslan jag känt sen jag åkte hem förra julen. Det är väl så det kommer att bli när jag börjar jobba. Han sover, eller jobbar då jag är hemma o jag jobbar då han är hemma. Vi kommer aldrig att ses igen. Längtar inte tills jag får ett jobb nu.

Love, Angela.