Välkommen hem!

Det känns som jag har fått et slag i magen, har svårt att andas. Jag tänker bara på intervjun o varför dom inte ringer. Jag är så sur, arg o mer sur! Osmins familj fick mig att se allt det bra med att få ett jobb, som fortfarande är utom räckhåll, medan jag då bara var nervös. "Tänk på pengarna!" sa dom bara, men det kunde jag inte. Senare fick Osmin mig att kolla på IKEA igen o jag planerade sänglakan o köksö. Vad är poängen med att tänka på det bra med en arbetsintervju när du inte vet om du får jobbet än? Desto gladare man är innan desto mer besviken blir man efteråt. *tänker en hel massa svär ord*

Dom har inte ringt än, så jag tänker inte vänta o se om dom kanske ringer imorgon, för det är bara dumt. Idag var det tillåtet, men inte imorgon. Dax o söka vidare. Osmin ska hjälpa mig lite, även fast han ville spela sitt älskade tvspel ikväll.

Jag har en massa annat ska vill skriva om oxå, så jag ska nog göra det, så får vi se om mitt magont försvinner.

Love, Angela.